Vi sitter i ett kontorslandskap. Jag har inte valt detta själv utan blivit hitkommenderad av min nazichef. Fine. Alla kan inte ha ett eget rum. Men ändå förväntas det att jag ska utföra mitt jobb under inverkan alla förbannande telefoner som ringer. Konstant och hela tiden. Högt och outhärdligt.
Värst är tanterna. De som inte vet hur deras telefoner fungerar utan fått den programmerad av någon yngre förmåga, förslagsvis deras barn, som lagt in en förkastligt ful ringsignal som hon och hennes vänninor skrattar åt på kafferepen. "Åh vilken tokig signal du har, Alex" kan det låta.
Jag hör Flottarkärlek eka i min hjärna medan min livsklocka börjar hacka. Jag hatar de.
No comments:
Post a Comment