Jag trycker play och drömmer mig bort. Vill vara den där killen med slitna jeans, rufsigt hår och linne som sitter i fönstret en regning kväll, blickar ut över storstadens skyline. Han spelar gitarr och är olycklig och sjunger med raspig röst om kärleken i hans liv. Hon har allt som oftast dragit men det är något surrealistiskt romantiskt med hans situation som är som hämtat ur en film. Han är alltid svår och extraknäcker som servitör på ett saggigt lunchhak för att ha råd med sin stora passion. Han kanske målar tavlor då han i grund och botten är en konstnär, missförstådd av omvärlden och de som inte förstår hans eviga sökande.
Sen tar låten slut och man hör Alexs skratt eka som en rostig såg på redaktionen. Verkligheten gör ont ibland.
No comments:
Post a Comment